Perfekta Mr Right
Asså, många skulle säga att jag är perfekt. Jag har alltid fått bra betyg, mitt kryp in är ostädat men fint och jag lyckas med allt jag vill göra (förutom att få ett jobb, men jag har en känsla av att det kommer något i morgon). Jag har en underbar familj och trotts lite extra kilon här och där så får jag höra ofta att jag ser bra ut.
Men varför gör jag alltid så här? Satt och pratade med min eviga ängel i telefon, diskuterade förhållanden då hon precis flyttat ihop med Mr Right. Insåg att min lista över one night stands börjar närma sej en bibel medan listan över stadiga förhållande är lika lång som min toalettrulle (tog det sista för en stund sen). Jag har flertalet gånger varit på G med killar, söta killar, svärmorsdrömmar som skulle göra allt för mej.
Men när det kommer till det där stadiet där det är precis mellan dejtar och tillsammans, när man liksom ska fråga chans är det som om det sitter en liten jävel på min axel som säger: NEJ FÖR F*N. Pluggade lite psykologi på gymnasiet och skulle analysera fram orsaken till lilla jäveln så här:
Jag är rädd för att människor ska komma mej nära.
Det är då de har som mest ammunition att göra mej riktigt illa.
Antagligen har jag blivit bränd så många gånger att jag slutat tro och lita på andra människor.
2
Jag måste utsätta mej själv för smärta.
Jag har blivit utsatt och utsatt mej själv för smärta så mycket, att det är den enda känslan jag känner igen och därför vet hur jag ska handskas med.
3
Jag inser att de är som min pappa, den som stack för några år sedan.
Eller så inser jag att de inte är den fadersfigur jag sökt sedan han stack.
I grund och botten handlar det nog om rädsla. Just nu pratar jag otroligt mycket med en kille jag träffat några gånger. Vi har superkul diskutioner, kan hålla varandra vakna hela nätterna långa. Börjar närma oss en förälskelse, romans eller hur man nu ska säga... Jag vill inte förstöra det här, men känner jag mej själv rätt kommer jag göra det.
Många som säger att jag är perfekt vet inte om det här. Men behöver jag en pojkvän eller kille vid min sida för att bli helt perfekt? Är perfekt villa-volvo-vovve? Är man inte som mest perfekt när man har lite skavanker här och där?
Och varför gör jag en så stor grej av det istället för att bara tycka om honom och låta honom tycka om mej?
