Mines

Jag har inget Rosa band, även om det är väldigt hett just nu. Förutom att vi säljer Rosa Band på Friskis har jag aldrig skänkt något, söttat eller ställt upp. Ni får kvinnor får bajsa på mej, speciellt eftersom jag stolt klampar runt med mitt Blåa Band.

Eftersom många kvinnor har drabbats i min familj är risken stor att jag kommer få bröstcancer oxå, kanske därför jag undermedvetet står utanför. Jag har inte gjort mammografi, trotts familjens, läkares och barnmorskors tjat. Det har väl hänt att någon klämt till under ett fylloförspel men för det mesta håller jag mej så långt från mina bröst som går, vill inte känna en knöl som sen växer sej till ett helvete i magen.

Kanske dags att ta ställning? Men skulle jag få cancer vet jag att jag skulle dö, alla som drabbats i min familj har gjort det. Mitt huvud säger: det är därför vi ska köpa rosa bandet, det ger pengar så nån kan forska så du inte dör. 
Säg att jag drabbas av cancer. Jag är ingen läkare, läser inte om på cancer, utan detta är bara min erfarenhet. Först efter sex år utan återfall kan jag säga att jag inte har cancer längre, att jag är helt frisk. Det är väldigt olika för varje person men behandlingsperioden är ca ett år; operationer, behandlingar och hormonpiller. Sedan följer fem år, har jag inte fått återfall under dessa fem år klassas jag då som frisk. Sex år av mitt liv som går åt till oro att sjukdomen kommer tillbaka, att jag kanske kommer dö.

Jag vet att min risk är stor att drabbas, men jag lever hellre här och nu, än i morgon och kanske. Vet inte vad jag ville ha sagt med det, men nu pratar vi inte mer om det...

Min 24timmarstumör har tagit över mitt liv. Denna vecka har jag jobbat, sovit och möblerat om i mitt kryp in. Det är allt... Jo, har spelat några turnerinar poker. Har inte funnits mycket att blogga om.
Har haft mobilen avstängd, varit utloggad från MSN och levt på pasta med pesto, det enda som finns i min kyl som inte passerat bäst före-datumet för några månader sen. Seriöst, avskaffa uttrycket "mjölken har gått ut", den står för fan kvar tills man häller ut satyget och slänger kartongen... För er som klickar in för första gången eller inte hängt med jobbar jag som tidningsbud, i brist på annat, och har därför totalt vänt på dygnet.

I omflyttningen i mitt kryp in fann jag något under min säng som kunde liknas vid antingen en katt eller en tröja. Förrvirringen var stor, stog i för stor pyjamas och kliande mej i huvudet, vad fan är detta? Borstade av den lite försiktigt och kunde då konstatera att det var en gammal Dumlepåse som samlat så mycket damm att den var luddig... Jag minns inte att jag någon gång ätit Dumle sen jag flyttade in här. Skumt...
Nu står iallafall sängen inte ut genom halva dörrhålet, det är dammsuget under sängen och alla DVDfilmer har radats upp så jag äntligen vet vilka jag har.

Eftersom jag känner mej som en luddig dumlepåse på insidan och behövde rensa systemet lite, gick jag igår kväll ut med en kompis. Inget är som en lönehelg, Magnus Ugglas gamla hit "Kung i baren" kommer för alltid vara sanning... 
Vid fyra i morse låg jag på badrumsmattan med huvudet i duschen och fötterna på handfatet (fördelen med att ha ett litet badrum) och bad till Gud att han skulle få mitt huvud att sluta snurra, mina fötter att återgå till sitt normala antal två och att all sprit skulle komma upp inom en snar framtid... Mest av allt bad jag Honom svara på frågan; kommer den där dagen när vi aldrig dricker sprit igen?

Klickade runt lite och hittade detta inlägg på pause.se

Kvinnor är genetiskt svekfulla, men även listiga. Har du någonsin ljugit för din pojkvän? Vi på Pause slår vad om att du dragit tre av dessa lögner. Minst!

"Sådär skulle jag aldrig göra"
Visst. Och sedan smygläser du i alla fall alla hans sms, och ristar in "horbock" i lacken på hans bil. Och ligger med hans bästa kompis bara för att hämnas. Och sprider värsta ryktet på Facebook om att han sover med sin Mr. T-docka på nätterna.

"Du borde själv förstå varför jag är arg på dig"
Varför skulle han det? Du har ju inte heller någon jävla aning.

"Ja"
Du menar nej.

"Jag är inte den svartsjuka typen"
Förutsatt att han aldrig pratar med andra tjejer alltså. Helst inte killar heller. Men du tycker givetvis att det "bara är gulligt" om han är "lite svartsjuk". Så slår han ner den där jävla smilapan i baren som flörtar med dig. Och då är det OCKSÅ fel. För du är egentligen aldrig riktigt nöjd.

"Det var inte jag"
Jo, det var det visst! Vi tjejer fiser mycket oftare än killar. Bara för att vi äter för lite kött.

"Jag älskar dig"
Alltså. Du står ut med honom. För att han sätter upp hyllor och värmer sängen. Men den dag en labrador lär sig att hantera en borrmaskin är han rökt. Och om han och dina skor satt fast i ett brinnande hus och du bara kunde rädda en av dem så hade det sista han såg av dig varit sulorna på dina urgulliga rosa pumps på väg ner för trappan.

"Storleken har ingen betydelse"
Och nej, valar pissar inte i havet.

"Jag äääääälskar tv-spel!"
Den mest klassiska, och likvärdigt mest ondskefulla dejtingfällan av alla.

1. Du hyllar Maria Kart.
2. Ni ligger.
3. Du flyttar in.
4. Han vaknar på gardinavdelningen på Mio fem år senare och hör sig själv säga "och tofsarna då? Finns det någon risk att våra små änglar sätter dem i halsen?"

Det är alltihop en del av planen.

"Ååh, det är typ värsta svårt att fickparkera, kan inte du..."
Visst. Du kan måla ögonfransarna ståendes på en inbromsande tunnelbanevagn utan att peta dig i ögat. Men att "ratta höger, kolla backspegeln, ratta vänster" är svårt som att desarmera israeliska kärnvapen? Troligt. Nu cirklar han ändå runt kvarteret medan du sitter i lägenheten framför "Project Runway" med käften full av yoghurtöverdragna cashewnötter.

"Du måste börja tänka på vad du äter"
Rakt översatt från det språk man talar på den solskensplanet din hjärna just nu semestrar på: Du känner dig fet. Så nu får inte han äta något gott på sex veckor.

Helt ärligt, jag har aldrig varit i ett seriöst förhållande (förutom två månader på gymnasiet när han inte vågade göra slut med mej för att hans mamma gillade mej). Men jag har svårt att se att jag skulle kunna göra något av dem. 
Förutom storleken... Den lögnen har vi alla dragit; storleken spelar ingen roll. Men det gör den... Japp, valar pissar i havet lika säkert som att Ugly Betty kommer förbli ugggggly! Men sen finns det några få karlar som vet hur de ska använda den lille, hellre honom än en Jumbojet med startproblem... Me like...

Har hittat en passion här i livet!

I lööv prison break....

"I nöd och lust tills döden skiljer oss åt". Askungen, törnrosa och alla andra sagor om prinsessor som hittar sin prins, blir kära och lever lyckliga i alla sina dagar. Den eviga kärleksdrömmen... Fast är det egentligen en dröm?

Vi får ju inte läsa resten, vad som händer sen. Dom kanske skaffar barn, i verkliga livet innebär det gradiviet med alla sjuhelvetes hormoner, förberedelser så som säng, barnvagn och sen kommer barnet. Då ska någon vara hemma med dem tills de blir stora nog att man kan lämna iväg dem, man ska ha råd med det oxå. Barnet, som börjar bli vuxen ska på fest på 14årsdagen och när du hör klirret i kassen intalar du dej själv att du hörde i syne, inte kan den lilla dricka sprit heller. Hänger ni fortfarande ihop kommer dagen ni får höra för första gången att det vuxna barnet vill ha kläder, flytta hemifrån och att ni inte duger till någonting... Den höga skilsmässostatistiken visar ju på att få par överlever detta.
Den eviga kärleksdrömmen måste ju handla om mer än att bara bli jävligt kär? För har man överlevt detta, helvetet som barn ger en, måste man nog ha haft mer än kärlek. Kommunikation, tålamod, inte bara med varandra utan i livet utanför. Man måste nog komplettera varandra på fler plan än bara att man älskar varandra, tills döden skiljer oss åt. Eller är kärleken nog?

Så vad är det kärlek? Jag kan säga helt ärligt att jag älskar min dator, mina svarta pumps och mina röda lakan med kaninrumpor. Varför? Det är saker jag skulle gråta över om de försvann eller gick sönder. Så enkelt är det.
I min dator finns mitt liv, mina tankar, bilder och genom internet min kontakt med den yttre världen. Egentligen är det nog inte datorn i sig utan mer vad den representerar; någon eller något som alltid finns där. Skulle mina skor försvinna skulle jag gråta för jag skulle aldrig kunna få igen dem; hittade dem på en loppis någonstans i södra Sverige. Dom har varit med om samma saker som jag; utekvällar, ragg och representerar många glada minnen, men även jobbiga eller dåliga. Mina lakan värmer mej, är sköna och ger mitt heligaste, min säng, en nice outfit.
När jag läser min kärleksförklaring till mina saker, ser jag att det är allt man skulle säga att kärlek till en människa är eller det man får av den; någon som alltid finns där, värmer mej, delar minnen och vars bortgång skulle vara förkrossande.
Men jag får allt det av mina käraste ägodelar, varför ska jag då leta efter kärleken i en man, en annan människa?

Kan vi gå genom hela livet ensamma? Eller är vi en del av sagan?

Jag är inte en bitter människa egentligen, jag vet nog inte riktigt vad jag är. Men jag tror att vi alla är summan av våra erfarenheter, det vi varit med om gör oss till den vi är. Mitt bekräftelsebehov är en summa av min barndom, inget jag egentligen lider av. Men låt säga att vi inte skulle kunna gå genom livet ensamma finns det någon annan som kommer lida av mitt bekräftelsebehov.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag nog inte vill vara askungen. Fast jag vet inte om jag vill vara helt ensam istället. Undrar om det var detta Törnrosa sov på?