Mines

"I nöd och lust tills döden skiljer oss åt". Askungen, törnrosa och alla andra sagor om prinsessor som hittar sin prins, blir kära och lever lyckliga i alla sina dagar. Den eviga kärleksdrömmen... Fast är det egentligen en dröm?

Vi får ju inte läsa resten, vad som händer sen. Dom kanske skaffar barn, i verkliga livet innebär det gradiviet med alla sjuhelvetes hormoner, förberedelser så som säng, barnvagn och sen kommer barnet. Då ska någon vara hemma med dem tills de blir stora nog att man kan lämna iväg dem, man ska ha råd med det oxå. Barnet, som börjar bli vuxen ska på fest på 14årsdagen och när du hör klirret i kassen intalar du dej själv att du hörde i syne, inte kan den lilla dricka sprit heller. Hänger ni fortfarande ihop kommer dagen ni får höra för första gången att det vuxna barnet vill ha kläder, flytta hemifrån och att ni inte duger till någonting... Den höga skilsmässostatistiken visar ju på att få par överlever detta.
Den eviga kärleksdrömmen måste ju handla om mer än att bara bli jävligt kär? För har man överlevt detta, helvetet som barn ger en, måste man nog ha haft mer än kärlek. Kommunikation, tålamod, inte bara med varandra utan i livet utanför. Man måste nog komplettera varandra på fler plan än bara att man älskar varandra, tills döden skiljer oss åt. Eller är kärleken nog?

Så vad är det kärlek? Jag kan säga helt ärligt att jag älskar min dator, mina svarta pumps och mina röda lakan med kaninrumpor. Varför? Det är saker jag skulle gråta över om de försvann eller gick sönder. Så enkelt är det.
I min dator finns mitt liv, mina tankar, bilder och genom internet min kontakt med den yttre världen. Egentligen är det nog inte datorn i sig utan mer vad den representerar; någon eller något som alltid finns där. Skulle mina skor försvinna skulle jag gråta för jag skulle aldrig kunna få igen dem; hittade dem på en loppis någonstans i södra Sverige. Dom har varit med om samma saker som jag; utekvällar, ragg och representerar många glada minnen, men även jobbiga eller dåliga. Mina lakan värmer mej, är sköna och ger mitt heligaste, min säng, en nice outfit.
När jag läser min kärleksförklaring till mina saker, ser jag att det är allt man skulle säga att kärlek till en människa är eller det man får av den; någon som alltid finns där, värmer mej, delar minnen och vars bortgång skulle vara förkrossande.
Men jag får allt det av mina käraste ägodelar, varför ska jag då leta efter kärleken i en man, en annan människa?

Kan vi gå genom hela livet ensamma? Eller är vi en del av sagan?

Jag är inte en bitter människa egentligen, jag vet nog inte riktigt vad jag är. Men jag tror att vi alla är summan av våra erfarenheter, det vi varit med om gör oss till den vi är. Mitt bekräftelsebehov är en summa av min barndom, inget jag egentligen lider av. Men låt säga att vi inte skulle kunna gå genom livet ensamma finns det någon annan som kommer lida av mitt bekräftelsebehov.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga, mer än att jag nog inte vill vara askungen. Fast jag vet inte om jag vill vara helt ensam istället. Undrar om det var detta Törnrosa sov på?